Filippinsk karaoke kan rädda svenskarna

Jag har haft en fantastisk upplevelse på restaurang Pinoy, ovanpå Dovas pub på Sveavägen 39. Restaurangen drivs av två Filippinska invandrare, Bea och hennes kompis Dimpel. Bea har haft ett liv som skulle bli en fantastisk bok eller film. Hon är uppväxt i fattigdom på en liten ö, Ilo Ilo, i Filippinerna. Hon gifte sig ung av kärlek och fick två barn, men tvingades lämna dem för jobb som ”maid” i Singapore. Det är långa arbetsdagar, bara en ledig dag i månaden, och det är dåligt betalt med svenska mått mätt. Men, en genomsittlig årsinkomst i Filippinerna är 11 400 kronor och alternativet är ofta fattigdom, prostitution och mänskligt lidande som vi inte sett i Sverige på hundratals år. Filipinerna är ett av de fattigaste länderna i världen, och med en ”maids” lön kan du försörja en hel familj.

Men trots alternativen, krävs det ett oerhört mod att ge sig ut i världen, ensam och utan någon som helst trygghet.
Jag skall inte lägga mer tid på Beas öde, men denna kvinnas mod och energi är mer än beundransvärd. Restaurangen är enkel, mycket trevlig och där är en underbar stämning. Den har snabbt blivit stamhak för de filippiner som bor i Stockholm. På Pinoy samlas de och sjunger karaoke. Det finns en värme och glädje i deras relationer, i deras ögon. Många av dem har lågavlönade jobb, få talar vårt språk. De lever enkelt, men de lever, de njuter av det lilla. De kämpar oavbrutet vidare mot drömmar och förhoppningar.

Jag tittar mig runt i vårt land och jag läser sossarnas klagosånger, ser fackens förtryck, och jag undrar med vilken rätt har de tagit vår glöd, vårt mod ifrån oss. Med vilken rätt har de gjort oss avundsjuka och gnälliga? När slutade vi leva på riktigt, när slutade vi bry oss om varandra och vara tacksamma för det lilla i livet?

Vi borde alla resa under några år och lära oss kämpa och känna utanförskapet och genom det, hitta hem till våra egna rötter och traditioner.
För när vi är utomlands samlas vi och ler igen på riktigt. Men börja med att gå på Pinoy och lyssna på karaoke.

Så rätt jag har haft i mina mörka förutsägelser

Usch så rätt jag har haft i mina mörka förutsägelser. Inte nog med att börsen har dragit proppen ur, den svenska kronan rasar mot Euro och Dollar, så att vi snart är så fattiga som vi gjort oss skyldiga till och som vi förtjänar. Vår lathet och flathet har satt oss där vi hör hemma och vårt inkompetenta val (Eurovalet) har bäddat för fattigdomen.

Låt oss vid gud hoppas att vi åtminstone inte röstar tillbaka sossarna, men det lär vi göra. Hela Eurozonen kommer säkert att vända sig till vänster och socialism för att slå den sista spiken i kistan. Till och med i USA tar de till socialistiska verktyg när staten går in för att försöka bromsa krisen. Det kommer naturligtvis inte att lyckas och det kommer att bli sämre och sämre.

Det är så roligt när jag läser insändarna på mina kolumner om hur skribenterna tror att det är för egen del som jag är orolig. De tror att jag egoistiskt oroar mig för hur jag skall få det. (Nu kommer ironi, dvs. jag menar tvärtom). Jag ser verkligen framför mig hur marknaden för välutbildade, flerspråkiga affärsmän med internationell erfarenhet och nätverk kommer att försvinna. Nej, tacka vet jag högavlönade flygvärdinnor på SAS och välbetalda arbetare på Volvo. De sitter säkert!

Att vi inte tagit tag i våra problem tidigare; sänkt skatter, skapat rörlighet på arbetsmarknaderna genom att försvaga fackföreningar och underlättat för entreprenörer kommer nu att ta ut sitt pris. Det finns inget utrymme för ökade skatter. Det finns ingen möjlighet att förändra företags strukturer, och tillväxtföretagen, de som borde ha funnits för att ta över den personal som borde ha varit flexibel, den saknas och kommer inte att kunna komma igång på beställning. Det ser fördjävligt ut!

Alla som satt sina pengar i bankernas strukturerade produkter, hedgefonder och annat istället för i nystartade tillväxtföretag, med hänvisning till riskfaktorn, har nu fått se sina pengar försvinna. Och vad värre är, vi är ett land utan nya företag som skall ta oss ur krisen.

Detta skulle kunna bli ett uppvaknande som ledde fram till en ökad mängd pengar till nya företag, men tyvärr, det blir tvärtom. Nu blir det omöjligt för entreprenörer att komma igång nu kommer inte någon att våga vare sig starta eller investera. Jag ser fram emot alla visa röda inlägg om lösningar på krisen och jag skall enkelt såga dem vid fotknölarna.

Pappskallejournalister kostar samhället miljarder

Jag borde kanske känna skadeglädje mot både ”investment banking” och alla pappskallejournalister som aldrig förstod att IT-bubblan aldrig var en IT-bubbla utan en finansiell bubbla. Men det gör jag inte. Girigbukarna som skapat denna finansiella skandal har gjort det så rejält, att det kommer att kosta hela mänskligheten lidande under lång tid.

De okunniga svenska journalisterna kommer helt felaktigt att kritisera kapitalismen i stället för de bolag och individer som skapat kraschen. De kommer aningslöst att glorifiera generella regleringar och bedriva socialiseringspropaganda i största allmänhet utan att för ett ögonblick ifrågasätta sin egen roll i det hela.

Förra gången skrek de: ”Det visste vi hela tiden, IT-bolagen visade aldrig några vinster”. Det ska bli kul att se vad de skriker nu. Kanske: ”Det visste vi hela tiden, bankerna tjänade alldeles för mycket pengar…”
De svenska journalisternas inkompetens har kostat det svenska samhället miljarder. Genom deras, och våra urusla socialdemokratiska politikers okunnighet och oförmåga till analys, bromsades den svenska IT-utvecklingen in så att vi föll från första till tjugonde plats i denna den viktigaste av branscher. Kostnaden och de indirekta effekterna är oöverskådliga och om journalisterna är lika okunniga och ignoranta i dag, kommer de att kasta oss tillbaka in i socialdemokratins vidriga medeltidsmörker.

Det värsta är, att det finns risk för att den amerikanska kollapsen är slutet på den västerländska eran och att den finans- och maktförskjutning som sker från väst till öst är permanent.
Rätt åt USA tänker någon hjärntvättad som inte förstår, att faller USA faller vi, och vad värre är att när vi faller, faller vi rejält. Om vi är i början av ett riktigt ras ska man ha klart för sig att den typen av situationer brukar leda till krig och revolutioner, som på tidigt 1900-tal.

Vi konkurrerar idag med lönekostnader på mellan 5-1 och 100-1 mot länder som Kina och Indien. Ett bidragstänkande med kollektivt ansvar, med fokus på ökad social välfärd, kortade arbetstider, ökat skattetryck och därmed ytterligare strypt kapitaltillflöde, är precis den spik i kistan Europa inte behöver. Problemet nu är att även om vi lyckas hålla sossarna borta i Sverige så räcker inte det. Den röda smittan finns i hela Europa och vi kommer att stå eller falla med de andra länderna.
Vår enda räddning är kapitalism, konkurrens, internationalisering, entreprenörskap och frihet för individen.

Demokrati ställer krav på medborgarna

Jag är van vid att bli påhoppad efter mina kolumner. Det är inte så konstigt, med tanke på att jag vanligtvis är rätt tydlig, rätt provocerande och rätt ensam som skribent på högersidan.

Påhoppen är ofta rena förvanskningar, men i min förra kolumnen var jag slarvig. Jag gav utrymme för påhopp som var befogade och fick följaktligen påhopp även ifrån mina egna led. Jag ber om ursäkt för mitt slarv. Min vanliga tydlighet var borta och det har jag fått äta upp.

Alla som läser mig, vet dock att jag är demokratikämpe, och liberal frihetskämpe. Jag har ALDRIG sagt att diktaturer är att föredra oavsett politisk färg och jag gjorde det inte i min förra kolumn heller.

Jag lyfte däremot fram några saker som jag gärna sett att vi haft i Sverige. Jag önskar faktiskt att vi bodde i ett land utan arbetslöshet, utan brott och droger. Att vi levde i ett land med den bästa sjukvården, de bästa skolorna och dessutom med låga skatter.

Det gör vi inte, och då måste vi ställa oss ett par viktiga frågor. Beror det på att demokrati är ett sämre politiskt system, att det inte går att uppnå dessa mål i en demokrati? Det tror inte jag! Det borde självklart gå att uppnå även här.

Problemet är att demokrati, som människor kämpat länge för och som människor dött för, inte bara är rättigheter som man tror i Sverige. Den innehåller en rad skyldigheter och ställer krav på medborgarna. Krav på medborgarna att vara informerade, kunniga och på att de tar ansvar, ett personligt ansvar.

Men när medborgarna inte gör det, när deras röster är färgade av okunnighet, då får vi ett land med politisk dekadens. Jag anser pressen i Sverige så vänsterstyrd att jag frågar mig vad är vår yttrande- och tryckfrihet värd? Våra politiker svarar aldrig på frågor och spelar bara på känslor. Det har gjort politiken till en fars.

Har man 70-80 procent skatt på entreprenörer som i Sverige, har då inte staten förslavat delar av befolkningen? När facken stänger ute fattiga från att jobba och få mat, var finns friheten då? När tjänstemännen sätter käppar i hjulen för de styrande politikernas beslut, vad är demokratin värd då? Är det inte dårarnas diktatur?

Vi sitter här okritiskt och kritiserar andra, vi tror att vi vet och kan allt, att vi har alla svar och att alla avundas oss och vill ha det som oss. Så är det inte. Vi är inte bäst i världen. Alla är inte lika och vill inte samma saker. Vi måste våga erkänna våra brister, se andras styrkor och vilja mer. Vi måste ta ansvar, vårda och förtjäna vår demokrati.

Hela världen jobbar i juli utom Svenskarna

Sommaren är slut. Nu kommer hösten. Det är jobbigt för alla, men särskilt för företagsledare och entreprenörer som verkar i internationella miljöer.

Varför, jo för att hela världen jobbar i juli och i augusti börjar alla svenskar jobba igen. Det gör att vi svenska affärsmän aldrig kan vara riktigt lediga och ta semester.

Det är kanske anledningen till att vi har så hög grad av utbrändhet i Sverige. Självklart borde vi lägga om våra semestrar till augusti.

Själv har jag jobbat rakt igenom sommaren. Bland annat var jag och föreläste i Singapore på en entreprenörs mässa som hölls av en statlig organisation för främjande av nyföretagande.

Det var fantastiskt!

Deras Premiär minister höll ett fantastiskt inledningstal som visade på en enorm insikt och vision om hur och varför Singapore skall erbjuda det bästa entreprenörsklimatet i världen.

De vill att de bästa entreprenörerna skall flytta dit och de vill ge dem all anledning i världen att göra det. Singapore vill vara den naturliga inkörsporten till Kina och Sydostasien och är det egentligen redan idag.

Under hela tvådagarskonferensen var deras näringslivsminister närvarande på första bänk. Organisationen leddes av honom och bestod en handfull av de bästa och mest framgångsrika entreprenörerna i landet som delade med sig av sina erfarenheter och verkade för att inspirera nya entreprenörer. Engagemanget var fantastiskt.

På avslutningsmiddagen gick gruppen av framstående affärsmän och entreprenörer under ledning av näringsministern upp på scen och sjöng ”Money, money, money”. Singapore har förstått att tillväxt är beroende av entreprenörskap och att tillväxt är en förutsättning för att utveckla ett land. Här har man ingen arbetslöshet, bästa skolsystemet i världen, bästa sjukvården, ingen brottslighet, låg skatt och enorm tillväxt. Det är helt enkelt ett fantastiskt land.

MEN..! Skriker då en massa som inte varit där, vad händer med yttrandefrihet osv. Det avskräcker ingen. Singaporianer får resa hur mycket de vill, när de vill och inga emigrerar, samtidigt som massor av framgångsrika och förmögna västerlänningar (bl.a. 1700 Svenskar) flyttar dit och bosätter sig varje år.

Där är rent, snyggt, tryggt, roligt, geografiskt väl plasserat, bra miljö, service orienterat och fantastiskt helt enkelt. Vi västerlänningar utgår alltid från att allt vi gör här är rätt och bäst, det kanske inte alltid är så.

All kritik mot Kina är sett ur våra perspektiv och vår övertro på våra system. Kinas ledare grät offentligt efter jordbävningarna, våra betedde sig som svin efter Tsunamin. Vi får de ledare vi förtjänar, de får ledare som gör det bästa för landet.

Måste alla vara likadana i det här landet?

Jag är trött. Jag har suttit tom i skallen och stirrat in i min datorskärm i en timma och kan inte komma på vad jag skall skriva om. Det brukar aldrig vara så. Jag brukar alltid var full av energi, ha synpunkter och idéer, men inte idag. Jag surfade runt ett tag för att hitta inspiration men det går inte. Jag är trött, helt slut. .

Jag har jobbat otroligt hårt i 2-3 månader för något jag tror på, brinner och kämpar för, något som faktiskt kan förbättra Sverige och ge svenskar en chans till ett bättre liv. Jag har lagt 70-80 arbetstimmar i veckan de sista månaderna. Jag har försummat min familj, mina barn, min kropp och jag sliter ut mig i förtid. Jag brukar citera en amerikansk poet; ”There is not to reason why, there is but to do and die.” Men Idag känns det inget bra. Jag måste hitta Zlatanismen i mig. Jag har två dagar kvar. Två djävlar dagar kvar att resa de pengar som saknas i mitt bolags emission. Sex månaders arbete, dygnet runt och med två dagar kvar saknas det fortfarande 15 %.

Här om dagen blev jag utskälld och sågad av en mäktig man. Han sa att jag aldrig lyssnade, att jag kallade alla för idioter och var som en kringvandrande osäkrad handgranat. Om han bara visste hur mycket jag lyssnar! Jag lyssnar på alla och hela tiden. De är så jag bygger min verklighetsbild, det är så jag kommer på nya idéer. Jag kallar sällan, mycket sällan någon för en idiot, men det finns faktiskt sådana, och till skillnad från en massa fega lismare säger jag det då högt. Han menade att sättet att förändra är att spela med, att anpassa sig, nicka och ställa frågor. Men vad fan hände med att alla vägar bär till Rom? Måste alla vara lika dana, stöpta i samma formar och gå i raka consensusled i det här landet? I så fall vill jag inte vara med. Jag orkar inte det. Alla kräver alltid av mig att jag skall visa ödmjukhet och respekt. Jag tycker att jag är ödmjuk och att jag alltid visar den respekt jag väldigt ofta känner för många människor i alla ställningar i Sverige. Men när skall någon visa ödmjukhet eller respekt till mig? Är jag den enda som inte förtjänar någon?

Kan det inte vara så att jag FAKTISKT HAR kommit på något helt nytt och fantastiskt? Folk kommer faktiskt på nya saker och uppfinningar och dessa skall man visa ödmjukhet, dem skall man ha respekt för! Kan inte jag ha kommit på något nytt? Förtjänar inte jag då lite respekt och ödmjukhet?

I alla andra länder, där inkubatorer faktiskt fungerar, är staten en stor medspelare till de privata inkubatorerna, men inte i Sverige. Här finansierar de bara det statliga, som konkurrerar med mitt privata, och detta upprätthålls av en borgerlig regering… På onsdag stänger jag min emission. Då SKALL den vara fylld, sedan skall jag villa, ladda batterierna och sen skall jag djävlar visa dem. Sen skall jag mobilisera lite Zlatanism, men nu, nu är jag trött.

Fattar ni vad klass 9A gjorde

Förra veckan briserade en Big Bang-liknande explosion mitt i vårt samhälle. Hur sa, vadå, frågar ni er och det är faktiskt så att det var en explosion som vi antingen kan blunda för och låta dess effekter passera obemärkt förbi, eller låta dem skaka om oss i våra djupaste fundament och faktiskt leda till att vi förändrar vårt samhälle. Fattar ni vad Klass 9A i Malmö gjorde?

De fullkomligt mördade ett 10 tal fördomar och förpassade moderaternas och folkpartiets stenålders skolpolitik till dårhuset där den hör hemma. Killarna och tjejerna i 9A, nästan samtliga invandrare, har varken högre eller lägre IQ än några andra klasser någonstans i Sverige. Däremot hade de sämre förutsättningar genom deras bristande språkkunskaper, föräldrar som antagligen talar ännu sämre svenska, den urusla grund de stod på när lärarna tog över och de många störande elever som på grund av ovan förstörde många lektioner. Ändå slog de alla! Kan vi då, en gång för alla, slänga alla rasistiska fördomar genom fönstret och låta alla elitistiska överambitiösa påtryckningar på barn åka med.

Kan vi en gång för alla fatta att det inte är intelligens, eller disciplin som avgör om ett barn blir duktig i skolan, utan motivation och inspiration! Kan vi då också passa på att slänga ut socialdemokratin för alltid och låta deras bästa polare Jante åka med. Det är inte synd om folk, de behöver inte tas omhand och fördömas in i tråkiga meningslösa jobb och liv. De är inte dumma och okunniga som sossarna tror! Människor har kraft, kunnande och förmåga. Allt de behöver är motivation, inspiration och förutsättningar. Vi måste ge dem dessa förutsättningar men alla måste också lära sig att ta ett personligt ansvar.

Vårt skolsystem MÅSTE vara så bra att ALLA får samma chans. Vårt skolsystem måste inspirera och motivera, vi måste utbilda och lära för livet, lära att ta personligt ansvar för vår framtid och vi måste få alla föräldrar att säga till sina barn att; ”titta inte på mig, titta inte på vad jag har gjort av mitt liv, lev ditt liv, ta vara på dina möjligheter, ta ditt ansvar och kämpa!”
Förstår ni hur 9A visade att det aldrig är för sent. Att det ALDRIG FÅR vara för sent, drömmen, hoppet, möjligheterna måste alltid finnas kvar, då bygger vi ett fantastiskt land. Då bygger vi individer med självförtroende och kreativitet, då skapar vi förutsättningarna för nya entreprenörer och därmed hoppet om en ljus framtid.

Länge leve Zlatan!

Zlatan är fantastisk! Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. Det måste upprepas lika mycket som behovet av att tjata om mer entreprenörskap. Zlatan är symbolen för allt som är viktigt i livet. Zlatanismen är den enda riktigt viktiga ”ism” som finns. Den kärlek, respekt och beundran som svenskar i alla läger visar Zlatan är beviset på att förbrödring kan skapas och rasism utplånas. Han är en nationens frälsare och förebild.

Den beslutsamhet och den offervilja som han uppvisat genom åren är en förebild för alla oavsett vad de håller på med. Visst, han har en gudabenådad tallang, men det har många andra också haft, han har hållit i, aldrig gett upp och han har levererat.
Förstå vad det innebär att han, 19 år gammal, sa att han skulle bli världens bästa och idag är han det. Förstå hur många som försökt hindra honom, hur många som själva velat bli det. Förstå hur mycket som kunde ha gått fel och hur folk som då stått på läktaren och sagt att vad var det jag sa, det visste jag hela tiden...

Han visar hur viktigt det är att våga tro på sig själv, hur viktigt det är att våga säga det högt. Tänk hur detta sporrat honom, hur han har bitit ihop och tänkt; ”Jag skall djävlar visa dem”. Och som han visar oss att det går, att individualism och spjutspetts kan lyfta kollektivet och inte tvärt om. Han vann Scodetton åt Inter. ”Sätt först på dig syrgasmasken innan du börjar hjälpa andra”. Tro på dig själv, ta ditt ansvar, bli din lyckas smed och hjälp din omgivning, rädda andra. Precis som det är med entreprenörskap och nyföretagande. Precis som det är med politik. Först när du skapat något har du något att dela med dig. Individualism och frihet i tanke och handling, det tillsammans med ett personligt ansvarstagande och djävlaranamma, där har ni Zlatanismen. En riktig, djävlar Jantedödare som kan rädda en hel nation. Hela vår nation!

Zlatan bär denna nation på sina axlar under EM, men han förmedlar så mycket mer. Han kan få sin stolthet att smitta av sig, sitt ansvarstagande, sin självrespekt och sina drömmar. Han kan vara bron mellan människor, rädda vår sommar och ge våra barn barndomsminnen som när Ingmar Johansson knockade Pattersson. Jag känner på mig att han kommer att göra EM till sitt EM. Låt det inspirera er alla att tro på er själva, att ta ansvar att göra något av era liv. Länge leve ZLATAN

Hoppas mina barn slipper känna skuld

Känslan av skuld är en jobbig mänsklig egenskap som upptar en stor del av min vardag.
Jag känner jämt skuld för en massa olika saker. Främst gör jag det mot barnen. Jag tycker att jag jobbar för mycket eller är borta för mycket, jag oroar mig och känner skuld för att jag gör fel saker, säger fel saker osv. Ändå gör jag ALLT för dem, precis allt jag kan, som jag antar att alla föräldrar gör för sina barn. Jag gör precis som alla andra det bästa jag kan efter mina förhållanden och förutsättningar.

Jag känner skuld mot mina föräldrar. De börjar bli gamla och bor i Halmstad, och jag är aldrig där. Jag önskar att jag kunde ta hand om dem bättre, hjälpa dem mer, finnas där när de behöver mig, men det går inte, jag kan inte. Jag kan inte/vill inte flytta till Halmstad och de vill inte/kan inte flytta därifrån.

Förra helgen spenderade jag med min bror, som är min bästa vän och som står mig mycket nära. Vi åkte skidor i Pyrenéerna och vi lade många timmar i bilen. Vi njöt av bergen, stannade och upplevde kulinariska höjdpunkter, talade om vår barndom och våra föräldrar. Vi kom på att vi fått vår kärlek till bilresor och mat av pappa, kärleken till bergen av mamma, och vi talade om hur mycket de betytt för oss och för vad vi blivit. De gjorde verkligen sitt bästa.

Pappa är lam i benen sedan 4 års ålder och aldrig har klagat, inte en gång. Han körde jämt och hämtade oss, var vi än befann oss hur sent det än var, alltid, trots att det var ett helt företag att bara ta sig upp ur sängen till bilen. Vi fick alltid vara hemma med alla våra vänner och våra föräldrar var som kompisar.

Pappa lärde oss spanska och kärleken till Spanien, han lärde oss betydelsen av att ta seden dit man kommer, att intressera sig för andra kulturer och att aldrig ge upp, att aldrig ta ett nej. Han läste böcker för mig i timmar och han gav mig nyckeln till Jazzen som betytt mycket för mig.

De fanns alltid där och sättet de uppfostrade oss bröder gav oss den gemenskap vi känner för varandra dag, den trygghet vi har som gjort att det gått bra för oss båda och allt det där tog man bara för givet… Och idag, hur tackar man dem då…

Jag tror alla föräldrar gör sitt bästa, det gör jag, och jag hoppas att mina söner skall ha varandra på samma sätt som Fredrik och jag har det, och jag hoppas att det skall gå bra för dem och att de skall bli lyckliga. Men jag hoppas också att de skall slippa känna skuld, för jag, liksom alla andra föräldrar älskar villkorslöst och utan förbehåll och jag vill att de skall leva sina liv, inte mitt.

Asien springer om när vi ligger på stranden

Jag har under påsken kombinerat jobb och semester. Jag har haft ett par arbetsmöten i Bangkok och Singapore, medan mina barn och min fru legat vid poolen. Det fick mig att fundera på hur lite vi svenskar faktiskt vet om Thailand och Asien, trots att Phuketrestaurangerna har menyer på svenska.

Vi kommer hit, bor ofta på all inclusive-hotell med Bamse Club och reseledarshow och så åker vi hem uppvilade och glada. Det är inget fel i det, inte alls.

Men det finns faktiskt anledning att lära sig lite mer. Inte bara av artighetsskäl utan för vårt allmänna behov av information och kunskap. Det här är inga primitiva, fattiga länder som behöver vårt medlidande. Det här är högteknologiska, aggressiva tillväxttigrar som springer ifrån oss medan vi ligger på stranden, länder med enorma klyftor mellan rika och fattiga som behöver utbildning och demokratisering.

Idéer är ursprunget till innovationer och är en funktion av information, kunskap och den kreativa förmågan att sätta ihop dessa i olika nya former och uttryck. Om man tror på det, då inser man att asiaterna, som vet allt om oss samtidigt som vi inte vet någonting om dem, kommer att ha total kontroll över framtidens innovationslandskap.


Troligtvis kommer allt att ske i Asien och vi kommer inte att fatta vad som hände. Asiaterna ser alla västvärldens filmer, lyssnar till all vår musik, läser våra författare och tidningar och lär sig om våra politiker och vår historia, köper våra varumärken och investerar i våra bolag, de studerar våra språk och på våra skolor.

Vad gör vi? Vad vet vi? Hur många länder finns det i Asien? Hur mycket folk bor där? Vi vet inte på ett par miljarder när! Kan ni namnet på någon politiker i Asien, vet ni vilka länder som har demokrati, vilka som har president eller premiärminister? Kan ni namnet på en enda skådespelare, musiker, författare eller konstnär? Hur många varumärken känner ni till från Kina? Och då är alla jordens största producenter, oavsett produkt, kinesiska. Vet ni att under det här året går Kina om USA som det största engelskspråkiga landet i världen! Grattis EF!

Och i och med dollarraset går Kinas ekonomi snart också om USA:s och tar platsen som världens största ekonomi, och vi vet ingenting om dem. Inser ni inte faran? Visst, det finns massor av nyanserade logiker som säger att det är helt naturligt, att allt går i cykler och att nu är det asiaternas tur att dominera världen och Europas tur att vara fattigt och efterblivet. Men jag kan inte acceptera det. Jag har barn och bryr mig om deras framtid. Vi måste vakna, ställa oss på tårna och ladda för strid.

När skall vi lära oss lite av dem?

Som ni kanske vet så älskar jag Spanien. Inte enbart för solen, människornas och matens skull utan för att det är ett av kultur Europas mest berikande länder (5 språk, om man anser att ”Valenciano” är ett eget språk och inte endast en variant av katalanskan) och med en mängd olika kulturer som lever i något sånär samförstånd med varandra. Baskisker och några få katalanska separatister är undantaget. Visste ni att folk i Galicien (regionen ovanför Portugal) pratar ”gallego”, en släkting av portugisiskan, och att säckpipan och kiltar tillhör Galiciens ”folklore” precis som i vissa andra delar av Spaniens norra Atlantkusts?

Jag beundrar också Spanien eftersom det är ett av de få europeiska länder som verkligen lyckats med att en grym ekonomisk tillväxt under mer än 15 års tid, samtidigt som, eller troligen tackvare, att landet tagit emot uppskattningsvis 5 miljoner invandrare. Visst, många invandrare kommer från Latinamerika och de har spanskan gemensamt och därmed har integrationen varit enklare, men ändå! Madrid har tagit emot 1 miljon invandrare de senaste 10 åren och tillväxten är enorm. Skyskrapor, 250 meter höga, byggs överallt. Tunnelbanan är nu världens 3:e största och enligt många även den mest moderna. Madrids välstånd tillhör nu de högsta i Europa. Bidrag säger vissa. Inte alls! Spanien är from 2007 en nettobetalare till EU, dvs, landet betalar mer än det erhåller i bidrag.

TGV-tåg (AVE: Alta Velocidad Española) susar fram i 350 km/h genom landet och förenar Madrid med Sevilla och Málaga i söder, Segovia-Valladolid i nord-väst (där f.ö. Europas 3:e längsta tunnel byggts: 28 km lång) och sedan förra veckan linjen Madrid-Zaragoza-Lleida-Tarragona-Barcelona. 100 miljarder kronor har den 650 km långa TGV-linjen kostat spanska staten & Renfe (Spanska SJ). Mycket pengar? Visst, men Investeringen kommer att vara avbetalad på 10 år. Ni hörde rätt: 100 miljarder Svenska kronor avbetalade på 10 år! Därefter tjänar staten storkovan.

Men det är inte stopp där. Brutto Regional Produkten i de sex provinser där nya ”AVE” linjen Madrid-Barcelona susar fram kommer att öka med 10 miljarder kronor å r l i g e n och linjen kommer att spara jorden 250,000 ton koldioxid per år, eftersom folk kommer att välja tåget, istället för flyget.

Samtidigt diskuteras här hemma SJ:s och tågets framtid av trötta politiker som inte har ”the guts” eller vision nog att fatta djärva beslut. Undertiden åker Spanien förbi Sverige och övriga Europa i 350 km i timmen. Detta land som snobbiga svenska skrattat år i årtionden. I Spanien kommer dessutom 10% av den totala energikonsumtionen från vind eller solkraft. Även det är i världsklass. När skall vi lära oss lite av dem?

Jag kommer aldrig sluta spetsa till det

Det har blivit svårare för mig att skriva kolumner sedan jag kom med i Statens Kulturråd. Plötsligt har jag blivit offentlig på ett nytt sätt. Å ena sidan innebär det att jag har en ny plattform och en ny möjlighet att sprida mina liberala värderingar, men å andra sidan innebär det i större utsträckning att folk bryr sig om vad jag skriver. Jag märkte på min förra kolumn vilken uppståndelse den väckte och hur varje ord vägdes och tolkades. Olika former av analyser spreds sedan vidare på ett antal bloggar. Vänsterns korståg mot mig gör att allt jag skriver skall decimeras och skrivas om för att bygga bilden av mig som en person jag inte är. Det blir ett dilemma eftersom jag i mina kolumner avsiktligt överdriver, provocerar, skojar och skämtar. Effekten blir att jag spelar dem i händerna och ger dem stoft att använda emot mig.

Därför satte jag mig ner och tog mig en funderare. Skall jag rulla runt och bli slätstruken och konform? Skall jag skriva mina kolumner noggrannare med djup analys för att visa att jag inte är vare sig okunnig eller outbildad. Skall jag sluta med alla provokationer och all humor för at många bland mina vänstermotståndare vill det?

Skulle inte tro det! Det här är min kolumn. Det är en kolumn och inget annat. Den skall vara både rolig, provocerande, tankeväckande och aktuell. Världen ÄR, även om inte vänstern vill tro det, full av humor, människor med drömmar, ambitioner och egen kraft. Kraft att göra stora saker av sitt liv, saker som förändrar världen för sig själva och för andra.
Jag tror på spets, därför att den är mer intressant än bredd, men framförallt därför att den är en förutsättning för bredden, liksom bredden är för spetsen. Zlatan är tusen gånger mer spännande än Hans Larsson i Tönnersjös division sex, men han är också förutsättningen för densamma och tvärt om. Det samma gäller för Ernst Billgrens konst mot Greta Jansons i Faluträsk. Ernsts inspiration och engagemang är en förutsättning för bredden.

Spetsen avgörs av massorna, folket, marknaden, kapitalismen, konkurrensen och den fria ekonomin. När det gäller konsten kan sedan den självutnämnda vänstereliten sitta och navelskåda bredden. Men vi, folket, vill veta vad de gör med våra pengar och vad vi får ut av det. Det är faktiskt våra pengar och vår demokratiska rätt.

Löjligt att Sverige och Norge är olika länder

Vi lever i en tid då vi å ena sidan behöver stora politiskt sammanslagna regioner för att skapa konkurrenskraft och inhemska marknader och samtidigt en tid då lokala kulturella yttringar manar till politisk söndring som i forna Jugoslavien, Katalonien med mera.

Men någon borde föregå med gott exempel för att motverka löjliga nationalistiska perspektiv och titta på makroperspektivet. Varför kan det inte vara Sverige och Norge som gör det? Vi är i praktiken samma folk med liknande språk och kultur och geografiskt ser det bara löjligt ut att vi är två länder.

Norge behöver vår industri och vårt entreprenörskap och vi behöver deras olja. De borde vara med i EU och vi borde vara med i Nato. En sammanslagning skulle utgöra ett ypperligt tillfälle att se över våra politiska system, partipolitik och all annan byråkrati. Det finns säkert enorma effektivitetsvinster att uthämta vid en genomlysning.

Det viktiga är att inte låta politiker sitta och förhandla fram den nya konstitutionen utan att låta affärskonsulter göra det. När vi är klara kan vi bjuda in Danmark, Island och Finland om de vill till ett färdigdukat bord med läckerheter och i ett slag skapa ett stort viktigt och mäktigt land i Europa. Tänk bara så bra vi hade varit i sport. Bara den anledningen är ett skäl gott nog för att slå ihop länderna.

Här om dagen var jag med om något fantastiskt. Jag, som bott 22 år utomlands och rest jorden runt ett antal varv och druckit espresso över allt, fick den bästa espresso jag någon sin fått.

VAR undrar ni då? I Falkenberg!!! Inte nog med att espresson var fantastisk, entreprenören som sålde den var fantastisk liksom hela upplevelsen att få en föreläsning om marmoreringen i kaffet till den medföljande Vallornatryffeln och dess smaksättning för att förhöja upplevelsen av det perfekta kaffet.

Fan vad jag ÄLSKAR människor som brinner. Människor som har passion och stolthet över sitt yrke och sitt kunnande och som njuter av att förmedla kärleken till sin produkt till sina kunder. Jag säger som Guide Michelin, ”det är värt en resa” för att få uppleva kaffesensationen på The Lounge i Falkenberg!

Jag blir påhoppad på Facebook

Det finns en "group" på Facebook; "Jag torkar stjärten med Johan Staël von Holsteins kolumner". Visst är det kul? Visst är det humor – eller? Vid en snabb granskning kan det tyckas det, men dagarna innan mina kolumner uppmanas de 500 medlemmarn att lägga in kommentarer, med särskilda priser till dem som är "värst". Med andra ord obeaktat av vad jag skriver!

Vad värre är, är att en del av påhoppen på mig varit så grova att man från redaktörens sida fått censurera och mana till besinning. Uttalanden som; "Jag skulle vilja snitta honom" har tagits bort, men fortfarande ligger där kvar meningar som; "Det är sådana som honom som får en att vilja ligga och skjuta prick på börsens tak" ... Är det humor?

Där finns medlemmar med pseudonym, maskerade och militärklädda med Kalashnikov i händerna. De flesta medlemmarna i klubben är också med i andra socialdemokratiska och socialistiska klubbar och det säger en del om sossarnas PR-maskin. Vad är det de har emot mig? Vad är det jag står för?

Jag kämpar för invandrares rätt i samhället och ägnar hela mitt liv åt IQUBE, ett enda stort integrationsprojekt. Jag verkar för mångfald i alla dimensioner och kvinnors rätt i samhället,. Halva min ledningsgrupp består av kvinnor och 4 av 7 i min styrelse är det.

Jag kämpar för att ungdomar med skoltrötthet, med särskilda intressen, Damp och ADHD skall ha samma chans som alla andra. Jag kämpar för att alla skall ha möjlighet att förändra sina liv hur sent som helst. Jag skriver mina artiklar om frihet och personlig kraft för att inspirera folk och få folk att tro på sig själva.

Vad är det som är så fel? Visar inte sossarna att de är rasister, konservativa bakåtsträvare och elitister?

En av mina vänner, Johan Ernst Nilsson, en äventyrare som liksom jag åker runt och föreläser om motivation och om att realisera sina drömmar, hamnade här om dagen i polemik med en aktiv socialdemokrat som på fullaste allvar menade att vi gav människor hopp i onödan.

Han menade att 9 av 10 misslyckas så vi väcker falska förhoppningar. Vi lurar dem att tro att de är något. Så hemska de är! I en globaliserad värld finns det inga givna tal för hur många som skall lyckas. Hur farligt är det att göra fel att lära sig av det och försöka igen? Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge, eller; det är inte målet, utan resan som är mödan värd.

Det har, sedan jag blev utnämnd att sitta i Statens Kulturråd, skrivits ett 50-tal artiklar och lika många bloggar med mängder av kommentarer. 4 neutrala och 47 sågningar och det säger en del om den svenska journalistkåren. Den är alldeles för sossedominerad, de ljuger och förvanskar, de står oemotsagda till den grad att jag på allvar ifrågasätter hela den svenska demokratin och tryckfriheten. De får inte censurera, därför misskrediterar de liberaler som mig.

Min högerhjärna har gett mig alla brudarna

På Facebook häromdagen gjorde jag ett test för att se om jag hade en dominant höger eller vänster hjärnhalva. Inte helt oväntat var jag en typisk höger dominant. Man brukar säga att vänster är matte och logik och att höger hjärnhalva står för det konstnärliga och kreativa. Jag har funderat lite på det där eftersom jag varken kan sjunga, rita, måla, spela teater eller något annat. Det måste finnas något mer som utmärker en höger- vänsterhjärna.

Jag tror att vänster hjärnhalvorna är smarta, analytiska, strukturerade, snabbtänkta, logiska… Det låter väl bra? Ja, men de är också högfärdiga, de har ju alltid varit duktigast i klassen. De är socialt obegåvade personer och framför allt skiträdda för allt och alla. De är så smarta att de ser alla hot, hinder, problem och inser att allt är omöjligt.

Hur är vi höger människor då? Jo, det är vi som är de idérika visionärerna. Optimister som är socialt begåvade, det är vi som får alla brudarna. Vi är problemlösande och ser bara möjligheter. Men vi är också slarviga, naiva och fyllda av komplex för att vi aldrig varit lika smarta och duktiga i skolan.

Det härliga är, att den smartaste aldrig vinner. De brukar jobba för de kreativa. Å andra sidan är det de logiska analytikerna som styr världen. De sitter både och styr de kreativas kapital och som chefer i de kreativas alla storbolag.

Men framtiden är de kreativas, hoppet ställs till dem. Där finns entreprenörskapet och tillväxten, inte i storbolagens tröga, fega värld.
Det jobbiga är, att ju äldre man blir, desto mer högerdominant blir man och samtidigt får man mer makt.

Alla barn föds kreativa, visionära och positiva, allt är möjligt och världen ligger för ens fötter. Men ju äldre man blir desto tråkigare och fegare blir man, riktiga partypajare, rädda för all förändring, allt nytt, allt okänt. Man motsäger sig all förändring, fantastiska badhus i strömmen, tvinnade torn på höjden.

Allt går att räkna sönder, stoppa och ”negga”. Inget är möjligt!
Förvisso har vänsterhjärnorna sin plats, som kamrerer, VDar och bankers, men de har fel, fundamentalt fel.

Allt går! Allt är möjligt! All förändring är fantastisk, All vision skall bejakas, allt går och allt är möjligt. Alla humlor kan flyga! Se på Turing Torso, Operahuset i Sidney alla analytiker, Jantar och bromsklossar hade fel.

+ Storslagna, dyra design och framtidsprojekt med konstnärlig input
– Alla dj..a nej sägare och förbannade Jantar. Flytta er för f..n. Släpp fram oss!